Flygresan dit gick bra och var väldigt rolig på ett sätt, hade ju mycket att se fram emot.

Daisy far hämtade oss på flygplatsen, och skjusade hem oss till dom.

Daisy var i skolan, så vi undersökte hennes hus (läs lyxslott), hon har eget badrum det är kärlek...

Sen skjusade hennes mamma oss till skolan, där vi väntade på att efter 18 månader äntligen få träffa varandra igen. Och jag kan inte ens skriva hur det kändes att få träffa min bästavän igen ni kan nog gissa.

Hon släppte sina väskor när hon såg oss och sprang fram och började gråta, min finaste.

 

Jag har skrattat så himla mycket, mer än någonsin, vi har deeptalkat oss genom kvällarna, shoppat, gått på bio, åkt golfbil i timmar, badat, solat, gått på resturang, vart på safari, kvällsbadat, bakat, yoloat, dansat galet, badat hund, vart på marknader, vart på fattiga ställen, på museum, u name it. Men det jag allra mest kommer minnas är alla dessa hysteriska skrattanfall, PAX FÖR ATT SITTA I BAKEN, stretch, du trolla mig, I nailed it... asså allt. 

 

Igår sa vi hejdå till varandra på flygplatsen, (börjar bli en vana..). 

Jobbigare nu än någosin, det gör fortfarande ont i hela mig.

Det är så jävla orättvist att den man trivs bäst med bor på andra sidan jordklotet.