Försökt skriva någonting länge. Får inte fram något. Är jag hysteriskt ledsen eller hysteriskt glad? Jag vet inte. Kan man känna så, är det normalt? Är det normalt att känna att man älskar det man har just nu, men samtidigt vara så trött på det? Kan man inte vilja byta skola, men inte komma tillbaka till den gamla? Jag tror att jag vill att allt ska stanna upp ett tag så man hinner tänka. Det går för fort. Det är för jobbigt vissa stunder. Jag tycker att det är jobbigt att hålla fast vid det gamla och släppa fram det nya. Det är svårt att få det att gå ihop utan att utelämna någon eller något som man faktiskt inte är redo att släppa riktigt ännu. Och samtidigt är det svårt att göra någonting åt saken när man känner att man själv är den där som blir släppt, hur länge ska man hålla fast? Och hur vet man om det ger en mer glädje än sorg, när vet man när det är dags att släppa taget? Vet man det någonsin? Jag tror inte det. Och jag tror inte att allt sker av en anledning, och jag tror inte att man släpper taget om något så att något bättre kan träda fram. Det är bajssnack. Det ligger på samma nivå som bajs helt enkelt. Allting bara händer. Det finns ingen baktanke med det. Det bara händer, och ibland visar det sig vara skitbra och ibland är det skit. Sammanfattning: Jag är dölycklig men förvirrad och hastigheten på det här sommarlovet går för fort.